Just nu sitter jag här, sjukskriven efter att ha ramlat av min häst för ca en månad sedan, gjorde något med axlar,nacke och rygg(musklerna mm), vilket inte har blivit nått bättre. Känns inte alls roligt att inte orka göra sånt som jag gjorde innan det. Även fast jag tränar musklerna lite varje dag så kan det tom vara väldigt tungt att lyfta tex en vanlig mattallrik. Känns mindre kul. Men det blir väl bättre med tiden hoppas jag. Så jag klarar av och jobba med det jag vill.
Men ska vara stark och fixa detta.
Att läsa din blogg piggar upp. Så fortsätt gärna skriva.

Nu blir det lite träning och kanske lite pling på gitarren.
Kram Jenny

Lycka till med allt Andreas

-I

Ha en underbar dag!

KRAM

Kram till dig:-)

PLUS att inte tänkte så jävla Svenskt!!!……..

GOogogogogogogogog work work wokr

Vi höres snart!
Take Care
/c

Härligt att jogga vid Havet…
Det är nåt speciellt med vatten…
Sprider en härlig känsla inombords…

Juicebar Inte helt fel…
Låter helt Underbart;=)
Kanske nåt att satsa på,när startar vi…Hihihi

Må Gott Over There…
Mvh å Kram M.B;)

Att älska livet betyder att du ger livet en chans att älska dig tillbaka. Vakna varje morgon och veta du har mat vid bordet, tak över huvudet, människor som älskar dig, att bli älskad och att älska.Många har tyvärr inte det. Vi lever inte i ett land under krig,eller hot på det viset många andra länder så vi i Sverige har det otroligt bekvämt. Livet är grymt och underbart, genom att ge livet en chans ger dig en chans att lyckas. Life itself är vägvisaren som vägleder oss till den mål linjen vi riktar oss mot. Jag kan förstå du älskar livet,jag själv njuter varje minut av mitt liv och älskar varje dag,minut och sekunder som tickar , jag vaknar varje morgon ser mig själv i spegeln och säger till mig själv “Idag blir en bra dag , eller va vacker jag är “. Man mår så bra av att ge sig själv komplimanger här i livet, man är inte självisk men det är nyttigt. Ha det bäst och jag håller med I LOVE MY LIFE hoppas allt fler kan älska livet för den som sagt ger dig inte en chans om du inte är villig att de den en chans.
Kram

Amen!
Fasiken vad bra skrivet!
Kramis
Andrea

Idag är det i alla fall soligt hos mig, hoppas det är det hos dig med!

Kram

må väl och va kul att du jobbar med Ricky
/Lea

kram

Alltså livet är ju underbart även när det är som värst. Om man bara försöker se igenom dimman så förstår man. Mitt liv i Vitryssland har varit ett sånt helvete att jag inte ens kan berätta det för någon här. För ingen kan relatera till det. Mitt liv när jag och mamma flyttade till Sverige var nästan lika hemskt, de första 4-5 åren. Och det kan inte många relatera till heller. Med det menar jag, att det var så hemskt att det för en vanlig människa, med ett vanligt liv inte går att föreställa sig. Men jag minns att jag ändå alltid fann nåt kul med tillvaron. Ironiskt på nåt sätt. För här sitter man, och mår toppen. Och har drömmar och mål, och är lycklig. Jag kan inte ens förklara det.

Men å andra sidan kan jag förstå, att alla inte kan vara sådär optimistiska. Man kan liksom inte jämföra smärta. Det som är pyttelitet för en person, kan vara det värsta som hänt för en annan. Och det finns också de människor som helt enkelt är lite sämre på att se ljuset i tunneln. Jag har en otroligt bitter och destruktiv syrra (fast än t.ex. hennes pappa var en underbar pappa, jämfört med min pappa, som var en våldsam schizofren). För henne var skillsmässan mellan hennes pappa och vår mamma det värsta – men för mig (min syster bodde på annat håll då)var det att se mamma bli misshandlad, försöka skydda henne men misslyckas, att behöva vittna mot sin egen pappa, och behöva känna hat mot honom, och sen skuldkänslor för att jag inte kunde hata honom, trots att han bl.a. brutit mammas näsa och skallbenet. Det är något överväldigande att se blod forsa, och försöka stoppa det på ens mamma, med en liten trasa, för en sjuåring. Och så har jag då en depressiv mor. Och trots att vi har varit med om nästan samma saker, så måste Jag vara deras psykolog (och pappas om sommrarna). Det som du skriver på bloggen, och det du pratar om i intervjuer (det om livet), det måste jag säga till min mamma nästan varje dag, för att hon inte ska ge upp. Och så säga det till pappa, fast x2 eller x3, för att han ska överhuvutaget höra mig.
Och min syrra orkar jag inte uppmuntra längre. Jag har faktiskt inte pratat med henne på ett år. Jag kan förstå att man mår dåligt, men jag kommer aldrig kunna förstå att man kan anklaga sina närmaste, för det som har varit, när det uppenbarligen inget som man kunde göra något åt, just då. Jag skulle inte kunna anklaga mamma för nåt. Och jag brukade torka tårarna med hårfön, för att hon inte skulle se att jag var ledsen. Det var ju tufft som det var. Jag blir så fruktansvärt ledsen när mamma säger att hon har skuldkänslor. Det är såå viktigt att kunna släppa det hemska och inte anklaga sig själv.

Vissa har helt enkelt gåvan (jag hoppas verkligen att det är en gåva och inte en galenskap) att se på livet från en annan synvinkel. DET vill jag tro jag på. Det va SÅ SKÖNT att läsa det du skrev nu, för att jag stundtals tror att jag måste vara galen som älskar livet efter allt jag sett. Men du som också har haft det så tufft, och jobbat så jävla hårt, verkar kunna njuta för fullt. Och då gör jag det också, utan att skämmas!

Och om du orkat läsa ända hit, så ville jag också passa på att tacka dig för det där med Ödmjukhet. Det tänkte jag inte på förut. Nu tänker jag på det hela tiden. Verkligen hela tiden. Det nya tankesättet har verkligen redan hjälpt mig STORT. Jag hade världens attityd för bara några månader sen, som verkligen förstörde för mig. Också hade jag ett sånt “allt eller inget” tänk. Och den kommer man inte långt på. Jag hade ingen aning att det skulle bli sån skillnad om jag bara började tänka på ett annat sätt.
Och DU är ju en sån människa som man lyssnar på och lär sig av. För att jag är extremt trotsig, men det du säger verkar ta sig in. Faktiskt väldigt otroligt. För jag brukade tycka att det jag tycker och gör är det enda rätta.

Så stort tack till dig, för dina kloka ord, som du hinner dela med oss!

Nu skulle jag radera det jag skrev, som jag alltid brukar göra, för jag brukar aldrig dela med mig av såna personliga grejer, men jag tänker låta bli denna gång, och så hoppas jag att jag inte skäms ihjäl när jag ser mitt inlägg imorn.